”Jag litar på den estetiska vibration som kan ge ett ”intelligent hjärta”.” (Vea Vecchi, 2014)
Lärare även kallade ”förundrans yrkesutövare”, barnen och ateljéristorna är huvudpersoner i denna bok som beskriver det makalösa arbete som pågår i förskolorna i Reggio Emilia, Italien. Boken beskriver uttrycksfullt Reggio Emilias historik, organisation och ateljékultur. Detta kan liknas med en rundvandring under vilken läsaren får ta del av Reggio Emilia filosofin genom konkreta exempel och ett vackert djupsinnigt språkbruk.
Låna och läs ”Blå cikoriablommor” om du är nyfiken på hur förskolor i Reggio Emilia rent konkret arbetar nära barn med en ständig förundran över lär- och kognitivaprocesser som drivmotor. Köp och läs ”Blå cikoriablommar” om du vill försöka förstå och fördjupa dig i Reggio Emilia filosofin. Du kommer nämligen att vika hundöron, att stryka under i texten och göra anteckningar i marginalen.
Läs. Gå på rundvandring med Vea Vecchi. Gört. Du kommer att förundras.
Slut på recension, vilket blir början på mitt mummel.
Att välja EN bok som betytt/betyder mycket för mig i min yrkesroll är en klurig och nästintill omöjlig uppgift eftersom det finns så många. Dessa böcker kompletterar även varandra. Det finns dock en som jag alltid återkommer till. Som jag ideligen referera. Som finns i hjärteroten. Om denna bok har det redan plitats ner spaltmeter, bland annat i fjolårets stafettjulkalender. Nyfiken = klicka här.
Detta betyder inte att boken jag valt för 2014 års kalender är oviktig. Tvärtom. Verkligen tvärtom. Den är enormt viktig för mig och har stor betydelse för min yrkesroll som Ateljérista. Vea Vecchi är min idol. Såärdet. Vea Vecchi är min förebild för yrkesrollen som Ateljérista. En yrkesroll som i mitt fall innebär att arbeta som pedagog med en ”knorr”. För andra Ateljéristor ser uppdraget troligen ut på ett annat sätt eftersom ett sammanhang sällan och aldrig är det andre likt. Vissa kallar sig konstnärliga handledare, andra inspiratörer, somliga möjliggörare. En Ateljérista kan vara allt detta. Men främst av allt vill jag vara en ”förundrans yrkesutövare”.
Det ligger ett stort ansvar nerbäddat i denna vackra och nästintill förförande formulering. Att våga förundras. Väcka förundran. Efter en stunds smakande på förundransbegreppet slår det mig hur vårdslöst jag hanterat just mitt eget förundrande. Att våga förundras, gör jag det tillräckligt ofta och gör jag det tillräckligt länge? Ibland får jag en känsla av att vi som pedagoger glömmer bort att stanna upp i förundrandet. Hur kommer det sig? Stress? Vad är det värsta som kan hända, att vi exempelvis äter lunch fem minuter senare? Vet du, nu har jag bestämt mig. I dag ska jag våga stanna lite längre i förundrandet. Känns pirrigt, pånåvis… och spännande.
/Ateljéristan
Ateljéristans mummel 