Uppfinnandet=en slags evolution av erfarenheter

En dag i mitt liv 2030

Det var en gång en tjej som hette Tova. Hon var 25 år. Hon bodde i ett järnhus som var ljusgrått och vitt. Inomhus hos Tova så var det en spis, säng, rulltrappa och en dator som man kan prata med.  I sovrummet så står sängen och en robothand hänger i taket, den tar kläder och täcket när man ska vakna. Bredvid sängen sitter två knappar, en gör så att sovrummet blir toan och den andra gör så att sovrummet blir köket. En dag när Tova väcks av att täcket hänger i taket så är hon väldigt hungrig. Tova klär på sig och robot handen borstar hennes hår och tänder. Men när Tova trycker på knappen till köket och kollar i den osynliga hyllan finns ingen mat där. Tova vet inte vad hon ska göra. – Jaha, nu vet jag!, ropar Tova. Hon ringer till sin kompis Pallesson och säger –Hej Palleplutt ska du hänga med till cafét på Ovenorsgatan? – O,oo okej, stammar Pallesson. – Vad bra!, säger Tova. – A,aa! Ropar Pallesson lågt i telefonen. – Aja, då ses vi där då, hejdå!, säger Tova. – Ok,k,kej. Säger Pallesson. Tova springer till cafét, det är ljust på himlen när hon springer. Hon ser en massa människor som går och kör något fordon. Fordon svävar och människorna leker och pratar i wilves, wilves är typ som en jätteliten telefon som man kan stoppa nånstans nära örat eller munnen. Tova ser också en massa hus som svävar, vissa är korta vissa långa men alla är gjorda av järn och metall. Äntligen är hon framme vid cafét. Hon står en lång stund och väntar på Pallesson men så ser hon att han kommer. Tova viftar med armarna så att Pallesson ska se henne men hon råkar vifta lite för mycket så hon råkar vifta i en tant som flyger genast iväg med sin yfluv. Yfluv är en pensionärvagn som kan flyga. Nu sitter Pallesson och Tova på cafét och dricker te och äter semlor. Sen går dom hem till Tova och sover.

Slut av: Tova

Det är min dotter som är författare av historien ”En dag i mitt liv 2030” utifrån en skoluppgift. Min dotter fantiserar i texten om framtiden, hur ser vårt samhälle ut 2030? Vilka prylar finns det och hur socialiserar vi? Det finns tydligen Wilves och Yfluv. Minitelefoner och svävande fordon. Robotarmar och hem som förvandlar sig utefter de boendes önskemål. Visst kan vi känna igen mycket av det som beskrivs i texten från andra berättelser, välkända filmer och redan befintliga prylar men är det inte så man uppfinner? Uppfinnandet blir en slags evolution av erfarenheter. I uppfinnandet – utveckling av tanken – blandas fantasi och kunskap. De ger varandra energi. Om vi tänker att uppfinnandet är en utveckling av tanken så innebär detta att vi konstant uppfinner, eller? Vi kommer på nya maträtter eller kanske försöker lösa relationsbetingade problem. Vi klurar och funderar. Analyserar och drar slutsatser. Tänka sig, vi går alla omkring är uppfinnare! Det gör mig glad i hela hjärtat!

/Ateljéristan

Annonser

Är det när vi uttalar: ”Jag har lärt mig”, som vi blir kunskapsmedvetna?

Kunskap är inget entydigt begrepp. Kunskap kommer till uttryck i olika former – såsom fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet – som förutsätter och samspelar med varandra. (Lpfö 98/10, s.6)

Hur vet vi att vi har lärt oss något? När blir vi medvetna om vårt förändrade kunnande? Är det när vi kan använda ett nytt verktyg, kan klura ut ett svårt matematiskt problem eller vet hur vi ska föra oss i sociala sammanhang? Allt detta är kunskaper. Bra kunskaper. Kunskaper för livet. Behöver vi sätta ord på kunnandet=”Nu har jag lärt mig”? Är det när vi uttalar: ”Jag har lärt mig”, som vi blir kunskapsmedvetna?

För mig som Ingela – personen – är det mindre viktigt att jag uttalar detta. Jag liksom bara kan tapetsera, tvätta fönster och byta tändstift. Jag använder mig av ett ”kokihop” av tidigare erfarenheter – förvärvade kunskaper –  för att utföra dessa handlingar. Inspiration, teorier, hypoteser, aha-upplevelser, tillkortakommanden, lyckade prövningar – processer – bildar likt en rhizomatisk struktur ”mitt kunnande”. Processen blir kunskapsbärande för ett förändrat kunnande. För mig som pedagog är det dock viktigt att jag är kunskapsmedveten. Det vill säga, jag vill arrangera – konstruera –  meningsskapande sammanhang. Jag måste vara lyhörd inför barns intresseområden, livsvärld, kompetens och potential. Och HUR I HELA FRIDEN gör jag detta? ”Det går inte”, kanske du tänker. ”Det är för komplext”, kan någon tycka. MEN gör ett försök. Det ÄR nämligen värt det. Så gört! Mitt tips till dig blir att dokumentera processer för att försöka tolka vad barn undersöker, egentligen. Samla, sortera och kategorisera det dokumenterade så kanske du upptäcker ett lärande. Jag törs nästan lova att du kommer att göra det. Eller vet du vad, jag VÅGAR lova att du/ni kommer att se en mångfald av lärandeprocesser!

/Ateljéristan

Processmall 2013-14 tom

Kan man bli tekniskt medveten genom leken?

”Björck (2009) hävdar att svenskar är tekniskt bildade, ur den synpunkten att de är kompetenta användare av teknik. Om vi enbart stannar vid detta resonemang skulle detta kunna innebära att vi är tekniskt bildade eftersom vi kan använda telefonen, lampan och saxen. Dock är teknisk bildning något som uppstår i mötet mellan individer och situationer för att förändra omvärlden och lösa tekniska problem i förhållande till våra behov och önskningar (Ingerman, 2009). Ett sätt att beskriva teknisk bildning blir i och med detta resonemang, en ständigt pågående process i interaktion med omgivning och artefakt. Behärskning av artefakter blir därför en central del av vår kunskapsutveckling (Säljö, 2008). Det kan därmed vara svårt att utföra handlingen ”att klippa” utan kunskap om och erfarenhet av en artefakt, i detta fall ett objekt liknande saxen.”

Ack, vilken högtravande text. Vem är författaren, kanske du undrar? Det är faktiskt jag och min dåvarande kurskamrat Marie. MEN texten har en poäng. För såärdet nämligen. Det är i relation med andra och annat – människor och ting (artefakter) – vi lär oss. Jag menar att det är himlarns svårt att sitta helt ensam, absolut tomhänt och blickstilla i ett hörn OCH samtidigt lära sig att använda en sax. Jag vågar faktiskt påstå att det är i det närmaste helt omöjligt. Men visst, jag kanske för ett resonemang i min ensamhet kring den utförda eller tänkta handlingen vilket innebär att bli/vara tekniskt medveten, dock tror jag att allt lärande är relationellt.

När uppstår ett lärande? 

”Vi vågar hävda att barn lär hela tiden, oavsett om det finns en bakomliggande tanke eller ej. Detta eftersom att barn utvecklas socialt, känslomässigt och motoriskt genom leken, vilket medför att lek och lärande ofta är oskiljaktiga (Björklid, 2005). Teknisk medvetenhet kan därmed utvecklas inom lekens lustfyllda kontext på barnens villkor, vare sig detta är medvetet eller omedvetet. Sker detta däremot med yrkesverksammas engagemang och vilja att synliggöra och belysa teknik i förskolan främjas den tekniska medvetenheten ytterligare.” (Marie Lithner Brännström och Ingela Åström, 2011)

1527084_10152122219338770_469710347_n

Så absolut att man kan bli tekniskt medveten genom leken! En annan spännande fråga: Vad är och vad är inte lek? Att sedan tillsammans med pedagog och/eller en kompis i den proximala utvecklingszonen urskilja och utforska teknik bidrar till att barnet utvecklas enligt sin potentiella utvecklingsnivå. Förskolans pedagogiska verksamhet och den fysiska miljön är betydande faktorer, det vill säga vilka möjligheter och sammanhang barnet erbjuds för att intressera sig för, utforska och upptäcka teknik. Detta gäller naturligtvis inte enbart kunskapsområdet teknik utan går att applicera på vad som helst exempelvis socialt samspel, matematik, språk… ja ALLT.  Hur vi i förskolan arrangerar miljö –  vilka möjligheter vi erbjuder –  måste baseras på ett tänk om ett grundläggande livslångt lärande där barnets nyfikenhet och lust att lära fungerar som bränsle. Eller så tänker jag i alla fall.

/Ateljéristan

Pedagogen=möjliggöraren?

Djupt förankrat hos mig finns en övertygelse om att lärande kan ske på många olika sätt. Olikheten bidrar till nya erfarenheter, vidgade kunskaper och insikter – meningsskapande. Med olikhet menar jag såväl uttrycksform likväl som olikheten hos individen – subjektivitet. Olikhet berikar. Såärdet.

1512857_10152083624708770_611813106_n

För att detta ska vara möjligt anser jag att det måste finnas fokus på det relationella och kontextuella lärandet i förskolan med koppling till innehåll och intresseområden. Allt detta med hjälp av ett projektinriktat arbetssätt samt en utmanande, inbjudande och tillåtande miljö. Jag menar också att en aktiv dialog och ett kontinuerligt reflekterande måste föras kring en sådan kunskapssyn. Dialoger i vilket det läggs fokus på hur vi kan konkretisera kunskapssyn och andra ställningstaganden i vår verksamhet. Jag säger inte att detta är en enkel match utan är snarare mycket komplext, dock är även detta vad som gör arbetet i förskolan intressant, spännande, lustfyllt och utvecklande för både pedagog såväl som för barnet. Det är också detta som gör att jag ständigt vill veta mer, få fler verktyg och utvecklas som pedagog. En pedagog som skapar goda förutsättningar – en möjliggörare – för ett relationellt lärande. En sådan pedagog vill jag vara. Det är min målbild, vilken är din?

/Ateljéristan