… ett land som heter Syrien och där är det krig.

Med sina glittrande blå ögon tittar barnet in i mina grönaktiga, och frågar med ett andetag, ”Ingela, vad önskar du dig i julklapp?”
”Fred på jorden.”, svarar jag uppriktigt. ”Att alla krig tar slut.”
En mindre hand än min lyfts och viftar till, ”Får jag säga?”. Och barnet säger, med hög och klar stämma, ”Vet du, det finns ett land som heter Syrien och där är det krig.”

Det sagda föder undringar, så som sagda saker brukar göra. I alla fall de som på något sätt berör. Barnen vill se Syrien. De vill se kriget. De vill ha svar på sina frågor. De vill veta. Och de vill veta där och då. Nu och genast, vill de veta. Och jag är inte förberedd. Inte alls. Hur kommer det sig, kanske du tänker? Och jag tänker detsamma. Hur kommer det sig att jag, efter 24 år i förskolan, inte fört djupare samtal om krig än rena konstateranden av att de finns och att de är hemska?

Det barnet säger om Syrien blir en rejäl spark i baken – en igångsättare för en oerhört viktig dock inte helt enkel process för mig. Jag vet att det jag visar, säger och frågar kommer göra avtryck och ha betydelse för tankeprocesser och dialogens fortsatta riktning. Detta är något jag är väl medveten om, oavsett det gäller undersökande av mossa, vatten eller som i detta fall krig. Det ofantliga ansvaret som detta medför kan ibland skrämma mig, i synnerhet när undringarna hos barnen handlar om krig och död. Den här gången ska jag inte låta mig rädslas. Jag tänker lyssna på barnen. Jag tänker erbjuda dem olika verktyg för bearbetning av sina föreställningar, erfarenheter och känslor rörande kriget i Syrien och flyktingkrisen. Det är en mänsklig rättighet att få uttrycka sina funderingar och känslor, och jag vill att barnen, till trots det som händer i omvärlden, ska känna framtidstro och hoppfullhet. Jag vill vara en ”hoppgörare”, för att citera Birgitta Kennedy. Det finns så mycket godhet i världen. Att värna om godheten är ett sätt att bekämpa det onda och destruktiva. Make love, not war.

Hur samtalar vi tillsammans med barnen om kriget och flyktingkrisen?
Hur samtalar vi tillsammans med barnen om det som händer i omvärlden?
Hur samtalar vi tillsammans med barnen rörande deras frågor om faror, rent generellt, utan att skrämma eller negligera?
Hur samtalar vi tillsammans med barnen för att förankra hoppfullhet, framtidstro och globalt ansvarstagande?

Och vilka verktyg ger vi dem för bearbetning av sina erfarenheter och undringar?

/ Ateljéristan Ingela

”En liten pojke är orolig för att han måste flytta efter attackerna som drabbat hans hemstad Paris. Klippet, där hans pappa förklarar att blommor ska skydda dem mot vapnen, har berört hundratusentals.” svt, 18/11 -15

Annonser

Blå cikoriablommor – Ateljén i Reggio Emilias pedagogiska verksamhet. Vea Vecchi

”Jag litar på den estetiska vibration som kan ge ett ”intelligent hjärta”.” (Vea Vecchi, 2014)

Lärare även kallade ”förundrans yrkesutövare”, barnen och ateljéristorna är huvudpersoner i denna bok som beskriver det makalösa arbete som pågår i förskolorna i Reggio Emilia, Italien. Boken beskriver uttrycksfullt Reggio Emilias historik, organisation och ateljékultur. Detta kan liknas med en rundvandring under vilken läsaren får ta del av Reggio Emilia filosofin genom konkreta exempel och ett vackert djupsinnigt språkbruk.

9789144081762_200_bla-cikoriablommor-ateljen-i-reggio-emilias-pedagogiska-verksamhet_haftad

Låna och läs ”Blå cikoriablommor” om du är nyfiken på hur förskolor i Reggio Emilia rent konkret arbetar nära barn med en ständig förundran över lär- och kognitivaprocesser som drivmotor. Köp och läs ”Blå cikoriablommar” om du vill försöka förstå och fördjupa dig i Reggio Emilia filosofin. Du kommer nämligen att vika hundöron, att stryka under i texten och göra anteckningar i marginalen.

Läs. Gå på rundvandring med Vea Vecchi. Gört. Du kommer att förundras.

Slut på recension, vilket blir början på mitt mummel.

Att välja EN bok som betytt/betyder mycket för mig i min yrkesroll är en klurig och nästintill omöjlig uppgift eftersom det finns så många. Dessa böcker kompletterar även varandra.  Det finns dock en som jag alltid återkommer till. Som jag ideligen referera. Som finns i hjärteroten. Om denna bok har det redan plitats ner spaltmeter, bland annat i fjolårets stafettjulkalender. Nyfiken = klicka här.

Detta betyder inte att boken jag valt för 2014 års kalender är oviktig. Tvärtom. Verkligen tvärtom. Den är enormt viktig för mig och har stor betydelse för min yrkesroll som Ateljérista. Vea Vecchi är min idol. Såärdet. Vea Vecchi är min förebild för yrkesrollen som Ateljérista. En yrkesroll som i mitt fall innebär att arbeta som pedagog med en ”knorr”. För andra Ateljéristor ser uppdraget troligen ut på ett annat sätt eftersom ett sammanhang sällan och aldrig är det andre likt. Vissa kallar sig konstnärliga handledare, andra inspiratörer, somliga möjliggörare. En Ateljérista kan vara allt detta. Men främst av allt vill jag vara en ”förundrans yrkesutövare”.

Det ligger ett stort ansvar nerbäddat i denna vackra och nästintill förförande formulering. Att våga förundras. Väcka förundran. Efter en stunds smakande på förundransbegreppet slår det mig hur vårdslöst jag hanterat just mitt eget förundrande. Att våga förundras, gör jag det tillräckligt ofta och gör jag det tillräckligt länge? Ibland får jag en känsla av att vi som pedagoger glömmer bort att stanna upp i förundrandet. Hur kommer det sig? Stress? Vad är det värsta som kan hända, att vi exempelvis äter lunch fem minuter senare? Vet du, nu har jag bestämt mig. I dag ska jag våga stanna lite längre i förundrandet. Känns pirrigt, pånåvis… och spännande.

/Ateljéristan

Undervisning och kvalitet…

Kvalitet i förskolan, vad är det? Innebär kvalitet att arbeta med exempelvis matematik, naturvetenskap och teknik? Jajamensan, men är det verkligen så enkelt och lätt som en plätt? Kan vara, OM vi bara checkar av läroplanen. Och vi gör en avcheckningsbock vid varje strävansmål, men visst vill vi något mer? För i ärlighetens namn, vad genererar ett sådant tillvägagångssätt för slags kvalitet för barnen? Ambitionsnivån måste vara högre än avcheckning. Kvalitén måste vara meningsskapande. Vi kan också tala om undervisning i förskolan som kvalitet OCH meningsskapande bara vi inte glömmer bort viktiga aspekter så som: barns tankar, intresseområden, kompetens, glädje och nyfikenhet – ett lustfyllt kooperativt lärande. Och att allt hänger ihop. Det är rhizomatiskt, det vill säga ett virrvarr av kunskapserövringar tillsammans med andra.

”… för att kunna utmana och stimulera barnen krävs att man i verksamheten har kunskap om varje barn, vad som intresserar dom, vad de tycker är roligt, vad de har för erfarenheter redan när de kommer in i förskolan…

/Ateljéristan

Grubblerier om väggsitterier – vem är jag?

Cilla Roos,  dansare och professor i interpretation vid dans- och cirkushögskolan i Stockholm, menar på att upplevelsen av en rörelse är vår egen. Så är det verkligen. Detta understryker det subjektiva i erfarenheter. Alla rörelser är unika – en rörelse känns aldrig likadan. En dynamisk och subjektiv upplevelse. Detta gäller inte bara dansen. Detta gäller i allt vi stöter på genom vår livsresa. Och mångfalden – det finns inga rätt eller fel. De jag möter har andra erfarenheter än jag. Våra förutsättningar ser väldigt olika ut. Sammanhangen skiljer sig åt. Och så kommer det att förbli. Inget sammanhang är det andra likt. En kontext kan föra tankarna till en annan, men aldrig bli en exakt kopia. Dock på sin höjd en déjà vu upplevelse. En igenkänningskänsla av något liknande men det stannar där. Detta eftersom kontexten är beroende av de som formar den. I kontexten skapas normer. En tyst kunskap. De som vistas där har genom sina handlingar satt spår och därmed också skapat en egen kultur för vad som är rätt och riktigt och därmed även fel och helt förkastligt. Det finns något uttjatat i ”Det sitter i väggarna” men dock även en sanning. Så kan det faktiskt vara. Dessa ”väggsitterier” måste vi kontinuerligt föra dialog kring. Vrida och vända på våra normer och egna sanningar. Detta är oerhört viktigt och livsavgörande för en levande, framåtsträvande och lyhörd pedagogisk verksamhet.

 

gruppermini

Verk av Berit Lindfeldt

I mötet med andra kan vi reflektera, analysera och utveckla vår verksamhet, men aldrig ensam. Berit Lindfeldts verk påminner om grupperingar. Klungor. Gemenskapen, men även utanförskapet. Förskolan är ingen ”enmans show” även om det ibland kan hävdas motsatsen. Det talas om motsträviga kollegor och/eller en ledning som inte lyssnar. Som sagt, ”det sitter i väggarna”. Dock är jag fullkomligt övertygad om att de flesta förändringsarbeten är möjliga att genomföra. Jag upplever att alla människor vill och kan lära. Om inte denna tilltro till de jag möter skulle finnas, vad säger det i så fall om min kunskapssyn tillika människosyn? Jag tror på kunskapsskapande – ett livslångt lärande. Ett utvidgat lärande genom hela livet.  Jag tror på barnens kompetenser, deras lust att lära och nyfikna utforskande, varför skulle det inte vara samma lika med en vuxen människa? Vad är skillnaden? När slutar vi vara nyfikna? Jag vågar hävda ingen skillnad alls. Jag vågar också hävda att människan aldrig slutar vara nyfiken och vetgirig. Särskilt inte vid mötet med en entusiasmerande medmänniska. En inspiratör. En möjliggörare. En lyssnare. Det är vad jag kan bli. Det är så jag vill vara. Jag vill vara någon som ser öppningar. Ser processmöjlighet. Jag är en person som lär och utvecklas. Jag är inte färdiglärd – vad behöver jag för att kunna inspirera andra och mig själv? Vad behöver du? Det livslånga lärandet fortsätter.

 

/Ateljéristan

The earth without art…

Vad vore livet utan konst och estetik? Som en sommardag med snökaos, en soffa utan dynor… Nä, värre. Mycket värre. Som en bok utan vare sig sidor, omslag eller text. Det blir liksom inget kvar. Vad som uppfattas som konst är väldigt subjektivt, dock tänker jag att det är just det subjektiva som gör att konsten finns överallt. I formgivning av bruksföremål, serietecknandet, textiliers mönster och struktur, på reklampelare, i dansen… ja, överallt. Du vet:

”…in the eye of the beholder.”

 

Vad som är eller icke är konst blir svårdefinierat. För mig finns det inget rätt eller fel. Så här tänker jag, att det är relationen mellan konsten och mottagaren och/eller dess skapare som är väsentlig. Vad som sker under processen eller i mötet med konsten. Det vill säga, hur konsten påverkar mig och min tanke. Mina sinnen. Mina känslor. Låt därför konsten och estetiken ta plats i er verksamhet. Låt den kommunicera med sin omgivning och vara bärare av meningsfulla lärandesituationer. Den finns redan där. Gör den bara märkvärdig. Till och med märkvärdigast.

 

10313031_10152400035313770_3888254825269096312_n/Ateljéristan

 

Fostran i förskolan – en auktoritär styrning?

”Tack för att du ringde. Hej!”

Jag lägger ifrån mig telefonen efter det avslutade samtalet från min dotters skola. I kroppen känner jag hur lejoninnan växer inom mig. Jag vill beskydda mitt barn med nyvässade klor.

”Varför jag reagerar jag så här starkt?, tänker jag och pillar lite förstrött på telefonen som ligger på armstödet. Hur hade jag som pedagog reagerat i samma situation? Inte lejoninnestarkt. Dock med medkännande. Med empati. En famn… Skillnaden är att till mitt barn har jag ett känslomässigt band som är djupare än till de barn jag möter på förskolan. Och så ska det vara. Det är helt rätt och riktigt. Jag är inte förälder på min arbetsplats. Jag är pedagog. Men jag är människa. En människa som känner… Hur hade jag agerat som pedagog i den uppkomna situationen jag nyss fick berättat för mig? Hur hade jag hanterat problemet? Och vad innebär begreppet fostran? Blir fostran i förskolan en auktoritär styrning istället för meningsskapande av ett demokratiskt samhälle och dess processer? Hoppas jag verkligen inte, men det är något som tål att funderas över. Dock inte nu, men om en stund. Nu är jag lejoninnan som ska hämta hem sitt barn. Just nu är jag förälder.”

 

lions-ylla.1179902999

/Ateljéristan

Ett avslutat kapitel – en början på IKT-erövringar

Ett kapitel har tagit form. Ett kapitel om IKT i förskolan. Ett kapitel med ett axplock av mina tankar och erfarenheter rörande IKT som verktyg och uttryckssätt. Ett kapitel som nu har levererats till förlaget och tillsammans med andra kapitel ska bilda en bok i ämnet. Ett avslutat kapitel, kan man tycka. Men, nej. Utan en början. Ungefär som livet självt. Ett avslutat kapitel betyder början på något annat. Något nytt. En start av nya processer. Jag hoppas att de som läser min text ska finna inspiration av det jag velat delge dem. Jag önskar att mitt avslutade kapitel ska innebära en början på nya IKT-erövringar även för andra så som det gjort för mig. Men det viktigaste för mig är trots allt att denna skrivandeprocess har inneburit spännande och intressanta stunder för de som gjort detta kapitel möjligt – de barn som finns i mitt sammanhang på Spira förskola. Utan dem skulle jag inte ha erfarit det som läsaren av mitt kapitel ska få ta del av någon gång under detta år. Utan barnen och mina fantastiska kollegor skulle ett kapitel inte ha tagit form. Tack!

10154467_10152307883908770_6354875440816764742_n

 

/Ateljéristan

Kompetensutbyten – Let it flow!

Vi sitter tillsammans, mina kollegor och jag. Arbetsplatsträff. Kollegan Camilla Ajanki föreläser för oss ang. matematik i förskolan. Hennes erfarenheter blir också mina, dock tolkas de genom mitt raster av lärdomar och upptäckter. Min ”ryggsäck”. Och jag känner hur jag växer av de kunskaper hon delger oss.

10157188_10152302551558770_1528344147_n

Låt oss växa tillsammans i ett kollegialt sammanhang där vi tar till vara på varandras kunskaper och kompetenser. Vilka är dina kollegors styrkor? Vilka kunskaper bär de på? Hur kommer dessa kunskaper och styrkor – kompetenser – fram på bästa sätt? Vi kan kalla det en form av ”Knowledge Management”, det vill säga förvalta och ta till vara på den kunskap som finns inom den egna verksamheten. Jag vågar hävda att det egentligen inte är svårt. En början kan vara att ni som kollegor föreläser på en arbetsplatsträff, ja kanske om matematik i förskolan. Så enkelt och icke krångligt kan det faktiskt vara. Det handlar om att skapa ett flöde av kompetensutbyten. Let it flow!

/Ateljéristan

Mitt sammanhang – en kärlekshistoria

Kärlek vid första ögonkastet. På mindre än två sekunder så var jag helt förälskad, trots att sammanhanget var likt ett oskrivet blad. Det kanske var just det, att få börja bygga från grunden – föra dialog kring värden, kunskapssyn och tankar om barns lärande. Gnugga hjärnceller med funderingar kring miljö och lärandeprocesser…

Jag är enormt stolt över alla människor jag möter på Spira förskola – stor som liten. Deras engagemang. Viljan att göra skillnad och lusten att lära sig nytt ger mig energi att orka göra detsamma. Vi har nu varit igång i dryga 1,5 år och jag kan bara konstatera att jag älskar min arbetsplats.

10015083_10152245777628770_1677365573_n

/Ateljéristan