Med sina glittrande blå ögon tittar barnet in i mina grönaktiga, och frågar med ett andetag, ”Ingela, vad önskar du dig i julklapp?”
”Fred på jorden.”, svarar jag uppriktigt. ”Att alla krig tar slut.”
En mindre hand än min lyfts och viftar till, ”Får jag säga?”. Och barnet säger, med hög och klar stämma, ”Vet du, det finns ett land som heter Syrien och där är det krig.”
Det sagda föder undringar, så som sagda saker brukar göra. I alla fall de som på något sätt berör. Barnen vill se Syrien. De vill se kriget. De vill ha svar på sina frågor. De vill veta. Och de vill veta där och då. Nu och genast, vill de veta. Och jag är inte förberedd. Inte alls. Hur kommer det sig, kanske du tänker? Och jag tänker detsamma. Hur kommer det sig att jag, efter 24 år i förskolan, inte fört djupare samtal om krig än rena konstateranden av att de finns och att de är hemska?
Det barnet säger om Syrien blir en rejäl spark i baken – en igångsättare för en oerhört viktig dock inte helt enkel process för mig. Jag vet att det jag visar, säger och frågar kommer göra avtryck och ha betydelse för tankeprocesser och dialogens fortsatta riktning. Detta är något jag är väl medveten om, oavsett det gäller undersökande av mossa, vatten eller som i detta fall krig. Det ofantliga ansvaret som detta medför kan ibland skrämma mig, i synnerhet när undringarna hos barnen handlar om krig och död. Den här gången ska jag inte låta mig rädslas. Jag tänker lyssna på barnen. Jag tänker erbjuda dem olika verktyg för bearbetning av sina föreställningar, erfarenheter och känslor rörande kriget i Syrien och flyktingkrisen. Det är en mänsklig rättighet att få uttrycka sina funderingar och känslor, och jag vill att barnen, till trots det som händer i omvärlden, ska känna framtidstro och hoppfullhet. Jag vill vara en ”hoppgörare”, för att citera Birgitta Kennedy. Det finns så mycket godhet i världen. Att värna om godheten är ett sätt att bekämpa det onda och destruktiva. Make love, not war.
Hur samtalar vi tillsammans med barnen om kriget och flyktingkrisen?
Hur samtalar vi tillsammans med barnen om det som händer i omvärlden?
Hur samtalar vi tillsammans med barnen rörande deras frågor om faror, rent generellt, utan att skrämma eller negligera?
Hur samtalar vi tillsammans med barnen för att förankra hoppfullhet, framtidstro och globalt ansvarstagande?
Och vilka verktyg ger vi dem för bearbetning av sina erfarenheter och undringar?
/ Ateljéristan Ingela
”En liten pojke är orolig för att han måste flytta efter attackerna som drabbat hans hemstad Paris. Klippet, där hans pappa förklarar att blommor ska skydda dem mot vapnen, har berört hundratusentals.” svt, 18/11 -15
Ateljéristans mummel 