Progetazzione…

Håller på med ett projekt=renoverar. Jag har en vision om hur det kommer att bli/se ut när det är klart. Jag har en plan. Samtidigt vet jag att det inte kommer att bli exakt som min inre bild. Det kommer att uppstå hinder, prövningar, nya insikter OCH jag kommer att vara tvungen finna andra lösningar på det redan färdig tänkta under renoveringsresan. En resa som inte har ett slut. ”Nä, alltså det går inte att klämma in ett 60 cm skåp när talmetern säger mig att utrymmet är 40 cm… Jahapp. Hur lösa problemet?” Trots att jag måste omvärdera, omprioritera, rådfråga någon, flura och klura så är det fortfarande ett projekt.

Jag är van vid ett projekterande arbetssätt. Projekterandet är en del av vardagen. Både privat såväl som i mitt yrkesliv. För mig innebär ett projekterande arbetssätt att ha en plan, dock hör detta ovillkorligt samman med att vara lyhörd, reflekterande OCH beredd att revidera det reflekterade planerandet=jag måste kunna ändra på mina planer utifrån erfarenheter, insikter och skeendet.

A more challenging translation task is the use of the word progetazzione, to refer to the extended evolving explorations through which children make connections and construct knowledge and teachers conduct research. In English we tend to shorten this word to project, missing out on its meaning in Italian of planning. Unlike project, progetazzione carries a sense of intentionality, extensive organization, collaboration among colleagues and with children, and a commitment to achieving a higher intent. (Jeanne Vergeront)

Tack, Jeanne Vergeront! Jag blir glad i hela hjärtat av dina ord!

/Ateljéristan

Annonser

Den uttrycksfulla enkelheten

Ivriga nävar rafsar runt bland Kapla-stavarna i trälådan. Nävarna som håller buntar på cirka fem-sju stycken stavar per gång. Buntar som sedan placeras på den stora golvytan. Barnen bygger. De bygger på höjden – torn. Vi tänker nu att vi ser tornet ovanifrån. Torn med två horisontella stavar. Två vertikala som placeras ovanpå de horisontella. Ja, torn. Inte kanske den bästa beskrivningen från min sidan men jag tror du förstår. Typiska ”Kapla-stavstorn”. MEN det är inte tornen som fascinerar mig. Det som fångat mitt intresse den här gången är det stora bygget vid sidan om tornen. En illustration. Symboler för sol, hus, bil… Enkla symboler som tillsammans bildar en helhet. Det är den uttrycksfulla enkelheten som fascinerar mig. Ett förgängligt skapande. Ett skapande som sker i grupp. Barnen inspireras av varandras bilder. De påverkas, imiterar, hittar nya lösningar och andra tillvägagångssätt.

1471104_10152071388708770_1078015644_n

Vi är alla viktiga delar av, och i relation till, ett större sammanhang. Enligt ett konstruktionistiskt tänkande är ingenting konstant, utan allt är föränderligt. Kunskap är inte sekventiell. Detta innebär att individen tillsammans med andra är delaktig i förändringen, medvetet som omedvetet. Utgår arbetet och förhållningssätt hos pedagoger ur ett konstruktionistiskt perspektiv är synen på barnen OCH förhållningssättet föränderliga. Det finns ingen sann kunskap. En sådan tankegång öppnar upp för möjlighet till alternativa synsätt. Det tycker jag känns skönt och befriande. Att få vara fri i tanken. Jag får faktiskt ändra mig. Och ändra mig igen. Och igen…

/Ateljéristan

Det forskande barnet – IKT

Webbkamera+webcamtoy+musik+projicering=vi rör oss tillsammans. Härmar varandras rörelser. Imitationen leder till nya upptäckter, ”Jaha, så kan jag också kanske göra”.

”Titta, jag kan stå på ett ben!”

Barnet forskar genom att iaktta, imitera, reflektera och delge. Tillsammans utforskar vi kroppen. MEN även den digitala tekniken. Några barn ha samlats kring datorn. De iakttar händelserna i rummet via skärmen, för att sedan titta på det som projiceras på duken. De fingrar lite försiktigt på datorn… OCH hipsvips trycker någon på en tangent. Fler tangenttryck. De forskar. ”Vad händer om jag trycker här, månnetro… Eller här? ELLER DÄR?” Barnen skrattar. Fler barn vill trycka. (Nu visas av naturliga skäl inte våra rörelser på varken skärm eller duk längre utan enbart datorns skrivbord.) Ett barn hittar ON/OFF-knappen. Nu blir det svart. MEN de har forskat. Och utforskat, tillsammans.

Nu kanske du tänker, ”Men flytta datorn högre upp så att de inte når, vettja!”. Nix! Jag vill att barnen ska forska. Att de ska våga prova. För vad är det värsta som kan hända? Jo, att det blir svart. Farligare än så är det inte.

/Ateljéristan

Den svåra balansen

”Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.”

”Den som gräver en grop åt andra, faller själv däri.”

Två ordspråk, du känner säkert igen dem. Söndersagda, minst sagt, MEN såärdet. Det måste finnas en balans, ett givande och tagande – med samarbete kommer man långt. Längre. Och oftast hela vägen.

(Ett stort tack till Marcus Aronsson för filmtipset! Underbar!)

Kreativ IKT, vad är det?

IKT hör hemma i förskolan. Punkt. Och. Slut. Det är lika självklart som att självaste julafton alltid infaller den 24 december. Visst, man kan fira lilljul/lilla julafton, eller vad man väljer att kalla det, andra datum. MEN julafton=24 december. IKT=självklar plats i förskolan.

Informations- och kommunikationsteknik (IKT), frågan är vad vi gör med denna teknik i förskolan? Vi kan säga att vi utmanar kreativt. Vi kan även påstå att barnen har ett inflytande över användandet av den digitala tekniken. Är det verkligen så? Vad är kreativitet för dig? Vilket inflytande sker?

Jag tänker att kreativitet kopplat till IKT står för ett tvärvetenskapligt användande. Några väljer att kalla det transdisciplinärt. Låter det krångligt? Men varför göra det enkelt för sig? Med andra ord, vi kan integrera olika uttrycksformer och ämnesområden i användandet av den digitala tekniken. Varför inte koppla musicerade, berättande och upptäckande med kroppen eller skapande verksamhet till det digitala? Varför inte låta barnen få inflytande över sitt lärande genom att möjliggöra uttryckssätt utifrån olika intresseområden? Why not? Våga testa. Ofta finns tekniken, så vad har du att förlora? Våga vinka  ”hej då till Kalle kunskap”=edutainment applikationer. Se det som ett upptäckande – ett äventyr – där ni tillsammans, vuxna och barn, erövrar den digitala tekniken samtidigt som det sker ett förändrat kunnande genom en variation/integration av uttryckssätt och ämnesområden. Och jag lovar, du kommer att ha roligt. Barnen kommer att ha roligt. Ni kommer att ha kul tillsammans i ett relationellt och kontextuellt lärande. Våga ge dig ut på ett äventyr. Våga ha skoj!

/Ateljéristan

??????????

Ett undersökande av omvärlden på fantasins vingar

”Barn tänker på forskningsnivå.” Karin Furness är så klok. Visst är det ju så! Jag är glad i hela hjärtat efter vårt möte idag. Vi som pedagoger måste våga vara avancerade i vårt undersökande tillsammans med barnen. Jag tänker att jag som pedagog måste våga utmana genom fakta såväl som med hjälp av fantasi. Det blir ett undersökande av omvärlden på fantasins vingar. Fakta blåser liv i fantasin. Ger den kraft. Ju mer jag vet, desto mer kan jag fantisera. Fantasin behöver erfarenheter att bygga vidare på. Det skapar helhet och djupare förståelse att titta på en myra under lupp, ta reda på fakta om myran, gestalta myran i lera, namnge den, fantisera om hur den kommunicerar… Det blir en meningsskapande upplevelse. Såärdet.

/Ateljéristan

Den unga kvinnans gråt…

På planet sitter en ung kvinna och gråter. Jag hör hennes snyftningar. Den unga kvinnan gömmer ansiktet i sina händer och kvider. Det gör ont i mitt hjärta när jag hör hennes gråt. Jag vill lägga min hand på hennes arm. Trösta, men det kan jag inte. Det får man inte göra, eller…? Det kan upplevas som ett intrång i den privata sfären, tänker jag… Men jag vill! Vill vara medmänniska. Vill lindra. Istället för att trösta brister mitt hjärta. Nu kommer tårarna. Ingen fulgråt, nej. Utan stora tunga tårar droppar från franskanten ner på kinden. Varför den unga kvinnan gråter har jag ingen aning om. Hennes liv är för mig som ett oskrivet blad. Däremot vet jag att vi alla har våra bördor att bära. Ibland fjäderlätta. Stundom blytunga. Den unga kvinnan tar upp en näsduk ur fickan, snyter sig och stryker försiktigt bort tårarna med pek- och långfingret på höger hand. Och fortsätter gråta. Hennes vän lägger nu sin hand på hennes. Hon viskar något till den unga kvinnan. Den unga kvinnan nickar tre gånger och sväljer. Biter ihop. Håller tillbaka. Kämpar mot det som gör ont. Jag kliver av planet. Den unga kvinnan och hennes vän sitter kvar. Jag kommer aldrig att få veta varför den unga kvinnan lider. Dock finns hennes gråt kvar i mig för alltid.

Jag tänker på alla möten jag gör dagligen på förskolan. Barn och vuxna. Kollegor, föräldrar, syskon, bonusföräldrar, mor- och farföräldrar, barn, kusiner, vikarier… Jag vet inget om deras bördor. De vet inget om mina. Även om vi delger varandra kan det bara bli en bråkdel av ”verkligheten”. Bra att tänka på när ett barn ”trilskas”. Du vet inte hur morgonen, natten, veckan, året har varit för detta barn. Du kan tro dig veta, men du har ingen aning, egentligen. Såärdet.

/Ateljéristan

Gumman och katten

Eftermiddag, dagen före julafton. Det snöar. Stora lapphandskeflingor faller från skyn. Vindstilla. Gumman reser sig lite från pinnstolen, tittar ut genom fönstret, hummar och vänder sig till katten som ligger ihopkurad på det galonklädda sofflocket och säger, ” Ja du, kattskrälle, nu blir det en magiskt natt. Sanningar kommer avslöjas och förväntningar införlivas. Så är det.” Gumman tar stöd mot bordet, puttar ut stolen med vaderna och går fram till vedspisen. Trasmattorna ligger likt snubbeltrådar på linoleumgolvet under hennes hasande fötter. Hon böjer sig mödosamt ner för att plocka upp ett vedträ från korgen bredvid och säger suckandes, ”Ja du, kattskrälle, det kommer verkligen att bli en magisk natt…” Katten tittar lite slött på gumman, vrider på sig och lägger sig sedan till rätta igen med stängda ögon. ”Ja ja, ligg du där. Jag vet vad jag vet. Så är det. Jag känner det på mig. Och jag brukar alltid ha rätt. Jag är ingen dumming ska du veta.” Det brinner nu ivrigt i vedspisen efter det nyss tillförda bränslet. Gumman stänger luckan, aktar sig för snubbeltrådsmattorna och återvänder till sin plats – pinnstolen vid fönstret, ”Ja du kattskrälle, jag ska berätta en historia för dig vare sig du vill eller inte. Så är det.” Katten tittar upp igen med halvstängda ögon som för att säga, ”Låt höra…” Gumman för ner glasögonen som suttit likt ett diadem på hennes huvud till näsan, drar sin surfplatta närmre och petar med darriga fingrar sig fram till en bild och börjar berätta…

Ja, VAD kommer gumman att berätta? Ingen som vet. Om man inte lyssnar. Hör henne berätta. Det kan ju vara precis vad som helst! En historia om en tomte med en rosa Cadillac och en anka gömd i bakluckan? Historier om gummans barndomsjular? Olycklig kärlek? En illvillig varg som kommer och förstör på självaste julafton genom att äta upp julskinkan? Ja det kan vara precis vad som helst, vilken historia skulle du helst velat att gumman berättade? Vad tror du att hon kommer att säga eller göra? Vilka förväntningar har du? Ibland är det så att vi hör och ser det förgivettagna hos oss själva. Vi har redan en sanning. Min egen tolkning blir till det som är riktigt och rätt. Därför är det enormt viktigt att få dra sina tankar genom någon annans huvud. Annars blir vi ensam med våra så kallade ”sanningar”. Lika viktigt är det att få reflektera med någon när man helt enkelt inte vet, ”Nä, helt på riktigt, jag har ingen aning om vad gumman kommer att berätta… Alltså, helt på rikt, jag vet inte…” Så summa summarum, för dialog. Och gör det ofta. Annars har man ingen aning om den fortsatta handlingen i berättelsen, organisation, vad andra känner eller vad det nu månne vara, utan går omkring i sin egen lilla bubbla och bara tror sig veta. Det var dagens mummel. Ha de gott!

/Ateljéristan

Mentalist eller förskollärare…

”Vad vill du arbeta med när du blir stor?” Den klassiska frågan… Jag skulle bli frisör. Är det ett yrke som jag skulle välja idag? Nope.

Jag tycker verkligen om mitt arbete. Eller för att vara helt uppriktig och ärlig, jag ÄLSKAR att få vara en del av mitt sammanhang, förskolan. Låter kanske klyschigt, men såärdet. Älskar alla guldstunder tillsammans med barnen och mina kollegor, ni vet de där stunderna när det sker ett möte mellan tankar, idéer, klokheter, påhittigheter och skratt. Stunder av ”nu växer vi tillsammans i vårt kunnande”. Utan dessa stunder skulle jag gå under, vissna och dö. Låter det brutalt och överdrivet? Okej, en smula överdrivet kanske men jag menar att jag skulle dö som pedagog. Jag behöver guldstundernas näring för att orka igenom de stunder som är mindre roliga. Ja, det finns faktiskt sådana också. Stunder då jag känner, ”Nä men alltså, man skulle kanske ta och öppna ett café…” ”Trubadur låter ju som ett trevligt yrke. Spela och sjunga hela dagen lång. Eller kväll/natt är det nog mer troligt att det blir…” ”Vaktmästare, ja! Vaktmästare vore nåt. Fixa, grejsa och kollijoxa. Sånt gillar jag!” ”Spåtanter verkar ju inte ha det så stressigt, man kanske skulle testa? Hmmm, undras vart man kan köpa sig en tarotkortlek…” ”Nä, nu vet jag. Mentalist! Ja! Tankeläsare, det vore nåt! Det är jag ju redan rätt bra på, trots allt. Försöker jämt klura ut vad barnen tänker och det ibland enbart genom att titta på en bild. Japp! Det får det bli.”

Fast jag har ju redan världens bästa jobb, varför byta? Näpp. Jag kommer att vara förskollärare forever. Såärdet.

/Ateljéristan