Grubblerier om väggsitterier – vem är jag?

Cilla Roos,  dansare och professor i interpretation vid dans- och cirkushögskolan i Stockholm, menar på att upplevelsen av en rörelse är vår egen. Så är det verkligen. Detta understryker det subjektiva i erfarenheter. Alla rörelser är unika – en rörelse känns aldrig likadan. En dynamisk och subjektiv upplevelse. Detta gäller inte bara dansen. Detta gäller i allt vi stöter på genom vår livsresa. Och mångfalden – det finns inga rätt eller fel. De jag möter har andra erfarenheter än jag. Våra förutsättningar ser väldigt olika ut. Sammanhangen skiljer sig åt. Och så kommer det att förbli. Inget sammanhang är det andra likt. En kontext kan föra tankarna till en annan, men aldrig bli en exakt kopia. Dock på sin höjd en déjà vu upplevelse. En igenkänningskänsla av något liknande men det stannar där. Detta eftersom kontexten är beroende av de som formar den. I kontexten skapas normer. En tyst kunskap. De som vistas där har genom sina handlingar satt spår och därmed också skapat en egen kultur för vad som är rätt och riktigt och därmed även fel och helt förkastligt. Det finns något uttjatat i ”Det sitter i väggarna” men dock även en sanning. Så kan det faktiskt vara. Dessa ”väggsitterier” måste vi kontinuerligt föra dialog kring. Vrida och vända på våra normer och egna sanningar. Detta är oerhört viktigt och livsavgörande för en levande, framåtsträvande och lyhörd pedagogisk verksamhet.

 

gruppermini

Verk av Berit Lindfeldt

I mötet med andra kan vi reflektera, analysera och utveckla vår verksamhet, men aldrig ensam. Berit Lindfeldts verk påminner om grupperingar. Klungor. Gemenskapen, men även utanförskapet. Förskolan är ingen ”enmans show” även om det ibland kan hävdas motsatsen. Det talas om motsträviga kollegor och/eller en ledning som inte lyssnar. Som sagt, ”det sitter i väggarna”. Dock är jag fullkomligt övertygad om att de flesta förändringsarbeten är möjliga att genomföra. Jag upplever att alla människor vill och kan lära. Om inte denna tilltro till de jag möter skulle finnas, vad säger det i så fall om min kunskapssyn tillika människosyn? Jag tror på kunskapsskapande – ett livslångt lärande. Ett utvidgat lärande genom hela livet.  Jag tror på barnens kompetenser, deras lust att lära och nyfikna utforskande, varför skulle det inte vara samma lika med en vuxen människa? Vad är skillnaden? När slutar vi vara nyfikna? Jag vågar hävda ingen skillnad alls. Jag vågar också hävda att människan aldrig slutar vara nyfiken och vetgirig. Särskilt inte vid mötet med en entusiasmerande medmänniska. En inspiratör. En möjliggörare. En lyssnare. Det är vad jag kan bli. Det är så jag vill vara. Jag vill vara någon som ser öppningar. Ser processmöjlighet. Jag är en person som lär och utvecklas. Jag är inte färdiglärd – vad behöver jag för att kunna inspirera andra och mig själv? Vad behöver du? Det livslånga lärandet fortsätter.

 

/Ateljéristan

The earth without art…

Vad vore livet utan konst och estetik? Som en sommardag med snökaos, en soffa utan dynor… Nä, värre. Mycket värre. Som en bok utan vare sig sidor, omslag eller text. Det blir liksom inget kvar. Vad som uppfattas som konst är väldigt subjektivt, dock tänker jag att det är just det subjektiva som gör att konsten finns överallt. I formgivning av bruksföremål, serietecknandet, textiliers mönster och struktur, på reklampelare, i dansen… ja, överallt. Du vet:

”…in the eye of the beholder.”

 

Vad som är eller icke är konst blir svårdefinierat. För mig finns det inget rätt eller fel. Så här tänker jag, att det är relationen mellan konsten och mottagaren och/eller dess skapare som är väsentlig. Vad som sker under processen eller i mötet med konsten. Det vill säga, hur konsten påverkar mig och min tanke. Mina sinnen. Mina känslor. Låt därför konsten och estetiken ta plats i er verksamhet. Låt den kommunicera med sin omgivning och vara bärare av meningsfulla lärandesituationer. Den finns redan där. Gör den bara märkvärdig. Till och med märkvärdigast.

 

10313031_10152400035313770_3888254825269096312_n/Ateljéristan

 

Fostran i förskolan – en auktoritär styrning?

”Tack för att du ringde. Hej!”

Jag lägger ifrån mig telefonen efter det avslutade samtalet från min dotters skola. I kroppen känner jag hur lejoninnan växer inom mig. Jag vill beskydda mitt barn med nyvässade klor.

”Varför jag reagerar jag så här starkt?, tänker jag och pillar lite förstrött på telefonen som ligger på armstödet. Hur hade jag som pedagog reagerat i samma situation? Inte lejoninnestarkt. Dock med medkännande. Med empati. En famn… Skillnaden är att till mitt barn har jag ett känslomässigt band som är djupare än till de barn jag möter på förskolan. Och så ska det vara. Det är helt rätt och riktigt. Jag är inte förälder på min arbetsplats. Jag är pedagog. Men jag är människa. En människa som känner… Hur hade jag agerat som pedagog i den uppkomna situationen jag nyss fick berättat för mig? Hur hade jag hanterat problemet? Och vad innebär begreppet fostran? Blir fostran i förskolan en auktoritär styrning istället för meningsskapande av ett demokratiskt samhälle och dess processer? Hoppas jag verkligen inte, men det är något som tål att funderas över. Dock inte nu, men om en stund. Nu är jag lejoninnan som ska hämta hem sitt barn. Just nu är jag förälder.”

 

lions-ylla.1179902999

/Ateljéristan