Allas lika värde… Jag tänker så här, det spelar egentligen ingen roll vem jag möter utan det är bemötandet i sig som är viktigt. Det vill säga, HUR jag gör detta – vilket förhållningssätt jag väljer att ha gentemot ”den andre”. För jag kan faktiskt välja. Jag har valmöjligheter. Jag har skyldigheter gentemot mig själv likväl som mot de jag möter. Trots allt är jag både min och andras miljö. Jag är en del av ett sammanhang och en kultur vilken jag påverkar och påverkas av.
Jag kan välja att vara en nej-sägare, inspiratör, buttergök eller en glädjespridare. Bemöts jag med respekt, det vill säga en tilltro av de jag möter, ett positivt klimat, delad glädje, uppmuntrande ord, leenden och en känsla av delaktighet kan jag flytta berg och klättra över höga trösklar. Ger jag ett sådant bemötande tillbaka kan andra göra detsamma. Ett sådant klimat gör att vi alla blir och vill vara en del av sin kultur. Jag växer i en sådan kontext. Jag växer när jag bemöts med respekt. Det gör vi alla – stor som liten. Jag behöver inte älska alla men jag måste respektera dem – ett bemötande baserat på värdegrund=en tanke om allas lika värde.
Carla Rinaldi har påpekat att värde är ett mångtydigt ord, likaså gäller detta värdegrunden – de värderingar som vi som individer besitter. Värderingar vilka i sin tur baseras på erfarenheter och insikter förvärvade i/ur olika sammanhang. Värden blir därmed relativa – de styr OCH styrs av omkringliggande kultur. Rinaldi menar också att:
värden är ideal som en person strävar efter i sitt liv.
Detta kan överföras till vår verksamhet i förskolan – de värden vi vill ska representera vår kultur, det vill säga det förhållningssätt som ska genomsyra vår verksamhet. Våra intentioner. Våra ideal. Vilka ideal – värden – har ni utformat i och för er verksamhet?
Men samtidigt, hur svårt kan detta vara egentligen? Jag menar, varför skulle vi inte bemöta alla med respekt och tanke om mänsklig värdighet? För mig verkar allt annat än detta knasigt…
/Ateljéristan
Ateljéristans mummel 