IKT – gödsla och vattna barns kompetens

”Små barn har redan en digital kompetens.” Karin Forsling

Med en sådan vetskap i ryggmärgen blir vårt uppdrag i förskolan att ge näring åt denna kompetens likväl som vi ger näring åt andra. Gödsla och vattna. Skapa och arrangera meningsfulla lärandesammanhang med IKT som verktyg för utforskande. En enkel match? Kanske inte, men det behöver inte heller vara svårt. Börja där barnen befinner sig, i det de redan intresserar sig för. Hur kan vi tillföra digitala verktyg i bygg och konstruktion, skapande verksamhet eller dans och rörelse? Svårare än så behöver det inte vara.

/Ateljéristan

Annonser

Ett kapitel tar form

Ska medverka med ett eget kapitel i en bok om IKT i förskolan.

”A writer, I think, is someone who pays attention to the world.” Susan Sontag

 

Så är det nog. Det jag skriver i mitt kapitel är faktiskt mina iakttagelser. Mina erfarenheter. Mina lärdomar. Och även andras. Jag är uppmärksam på min omgivning.

/Ateljéristan

Tid och rutiner i förskolan

Tid är något mycket subjektivt. Vi upplever tid väldigt individuellt. Jag, exempelvis, vill ha struktur. Jag vill veta vad som händer sedan. Vad som komma skall. Jag vill kunna förhålla mig till tiden. Jag är otålig. Vill framåt. Vill ha progression och det helst igår. Andra upplever en sådan struktur som stressande och pressande. Men sån är jag. Jag finner ett lugn av att veta vad som ska ske och av ett framåtskridande. Vill iallafall få en upplevelse av att jag är på väg framåt trots att vägen ömsom är kurvig, guppig, grusig och hal med inslag av viltfria raksträckor och sommarväglag. Och lång. Men vi är alla olika, barn likväl som vuxna. Därför måste jag vara lyhörd. Agera med fingertoppskänsla.

bemöta barn och deras tid med respekt, lyhördhet och flexibilitet

 

Så vad tycker jag då om tid och rutiner i förskolan? Så här tänker jag, det handlar om bemötande. Det kanske inte spelar så stor roll ifall vi har fasta mattider så länge vi bemöter barn och deras tid med respekt, lyhördhet och flexibilitet. Det finns många faktorer i en organisation att ta hänsyn till gällande tid och rutiner. Faktorer vilka är ömsesidigt beroende. Jag menar att i vissa organisationer måste man ha fasta rutiner för att verksamheten ska fungera som helhet, glöm bara inte flexibiliteten. I andra passar det bättre med en mer flytande struktur. Det finns nämligen inget facit. Det finns ingen mall, utan det beror på. Därför bör det alltid föras en konstruktiv kritisk dialog kring tid och rutiner – varför gör vi som vi gör, när vi gör det vi gör? Detta för att inte hamna i ett ”så här har vi alltid gjort och så ska vi göra” resonemang. Det är viktigt att våga testa andra vägar – våga ge sig i kast med det okända. Man vet aldrig vad man finner.

1660443_10152238094223770_72674910_n

/Ateljéristan

Utforska vs. forska – skillnaden?

Att barn utforskar, det vet vi. Det råder absolut ingen tvivel om den saken. Den som hävdar annat har nog aldrig mött ett barn. MEN forskar barn?

Utforska – undersöka, studera, utröna
Forska – arbeta vetenskapligt, vetenskapa; undersöka, söka efter, utreda

Källa: Lexikon för svenska synonymer

Ett undersökande på vetenskaplig grund blir därmed skillnaden, eller? Vad innebär en sådan formulering ”att arbeta vetenskapligt”?

”Vetenskap är utvecklande av tidigare okänd objektiv kunskap med systematiska metoder. Vetenskapliga metoder innefattar en kombination av empiri (prövande av hypoteserteorier och modeller genom observationexperimentmätning och annan datainsamling) och deduktion (logisk slutledning, härledning av samband, teoretiskt modellbygge, formulering av nya hypoteser). Ett kriterium för vetenskapliga teorier är att de skall vara falsifierbara, med andra ord att de ska ge förklaringar och göra förutsägelser som kan prövas, samt att teorin är formulerad så specifikt att den kan motbevisas om den är felaktig.

Vetenskap är sådan forskning som har publicerats i vetenskapliga publikationer. Vanliga publikationskriterier innefattar att arbetet granskats av oberoende referenter och/eller av en opponent vid annan institution. Granskaren skall kontrollera bedömningskriterier som att argumentationen är saklig, att resultat och slutsatser har ett nyhetsvärde, att publikationen refererar och bygger vidare på annan forskning inom området, samt att systematiska metoder har använts och redovisats på ett sätt så att andra kan upprepa experiment och bedöma slutsatsernas tillämplighet och tillförlitlighet.” Wikipedia

Nu blev det krångligare. Prövande av hypoteser och teorier genom observation och experiment, det är väl sådant barn ägnar sig åt mest hela tiden tänker jag? Barns hypoteser och teorier granskas av andra – barn och vuxna – i samtal/reflektion. Dessa publiceras/synliggörs i olika form – dokumentationsväggar, digitalt osv. Så vad blir den egentliga skillnaden, en publicering i en vetenskaplig publikation? Eller?

/Ateljéristan

Det gåtfulla folket?

”Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land,
detta land är ett regn och en pöl.
Över den pölen går pojkarnas båtar ibland,
och dom glider så fint utan köl.
Där går en flicka, som samlar på stenar, hon har en miljon.
Kungen av träd sitter stilla bland grenar i trädkungens tron.

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land,
detta land är ett regn och en pöl.
Över den pölen går pojkarnas båtar ibland,
och dom glider så fint utan köl.”

Beppe Wolgers

Det gåtfulla folket – en otroligt vacker text. Dock håller jag inte med Bebbe. Barn bor inte i ett främmande land. Tvärtom. De lever och bor mitt i dagens samhälle.

/Ateljéristan

När blir det för sent att ge sig i kast med utmaningar?

Ibland blir det inte rätt från börja. Det krånglar och trasslar. Vi stöter på problem som kan verka omöjliga att lösa. Trösklar som inte kan skuttas över utan behöver en stege.  Är det bara att ge upp då? Lägga sig ner på golvet, stirra på en fläck i taket och tänka: ”Jahapp, det var det. Det är kört”. Borde man inte våga ge sig i kast med problematiken istället? Göra ett nytt försök? Hur skulle världen se ut idag om alla vid första minsta motgång blivit golvliggandes? Är det någonsin för sent att göra ett nytt försök – prova igen?

Jag är en dag sen med att hänga på utmaningen att blogga i hundra dagar #blogg100, det vill säga skriva 100 inlägg på 100 dagar. En dag. Borde jag strunta i utmaningen? Inte om jag gör det för min egen skull, tänker jag. Då är det aldrig för sent. Och om det blir hundra, det får vi se, men jag kommer säkerligen att lära mig massor. Och kunskapsskapande, det kan man aldrig få för mycket av.

larandeindivid

/Ateljéristan

Pay attention – Attention is vitality

Ibland kör vi bara på i det dagliga livet. Går på autopilot. Vi förhåller oss till vår omgivning utan att ta större notis av det som sker runt omkring oss. Är det tillåtet som pedagog att göra så? Hur ofta får autopiloten slå till? Aldrig, vill jag påstå. Kan låta hårt. Men om vi slutar att vara lyhörda, nyfikna, kunskapstörstande och vetgiriga bör vi ta oss en funderare ifall vi verkar inom rätt sammanhang. Punkt.

“Do stuff. Be clenched, curious. Not waiting for inspiration’s shove or society’s kiss on your forehead. Pay attention. It’s all about paying attention. Attention is vitality. It connects you with others. It makes you eager. Stay eager.”

Susan Sontag

 

/Ateljéristan

 

Allas lika värde – Vilka värden har ni utformat för er verksamhet?

Allas lika värde… Jag tänker så här, det spelar egentligen ingen roll vem jag möter utan det är bemötandet i sig som är viktigt. Det vill säga, HUR jag gör detta – vilket förhållningssätt jag väljer att ha gentemot ”den andre”. För jag kan faktiskt välja. Jag har valmöjligheter. Jag har skyldigheter gentemot mig själv likväl som mot de jag möter. Trots allt är jag både min och andras miljö. Jag är en del av ett sammanhang och en kultur vilken jag påverkar och påverkas av.

Jag kan välja att vara en nej-sägare, inspiratör, buttergök eller en glädjespridare. Bemöts jag med respekt, det vill säga en tilltro av de jag möter, ett positivt klimat, delad glädje, uppmuntrande ord, leenden och en känsla av delaktighet kan jag flytta berg och klättra över höga trösklar. Ger jag ett sådant bemötande tillbaka kan andra göra detsamma. Ett sådant klimat gör att vi alla blir och vill vara en del av sin kultur. Jag växer i en sådan kontext. Jag växer när jag bemöts med respekt. Det gör vi alla – stor som liten. Jag behöver inte älska alla men jag måste respektera dem – ett bemötande baserat på värdegrund=en tanke om allas lika värde.

Carla Rinaldi har påpekat att värde är ett mångtydigt ord, likaså gäller detta värdegrunden – de värderingar som vi som individer besitter. Värderingar vilka i sin tur baseras på erfarenheter och insikter förvärvade i/ur olika sammanhang. Värden blir därmed relativa – de styr OCH styrs av omkringliggande kultur. Rinaldi menar också att:

 värden är ideal som en person strävar efter i sitt liv

Detta kan överföras till vår verksamhet i förskolan – de värden vi vill ska representera vår kultur, det vill säga det förhållningssätt som ska genomsyra vår verksamhet. Våra intentioner. Våra ideal. Vilka ideal – värden – har ni utformat i och för er verksamhet?

Men samtidigt, hur svårt kan detta vara egentligen? Jag menar, varför skulle vi inte bemöta alla med respekt och tanke om mänsklig värdighet? För mig verkar allt annat än detta knasigt…

???????????????????????????????

/Ateljéristan