Cilla Roos, dansare och professor i interpretation vid dans- och cirkushögskolan i Stockholm, menar på att upplevelsen av en rörelse är vår egen. Så är det verkligen. Detta understryker det subjektiva i erfarenheter. Alla rörelser är unika – en rörelse känns aldrig likadan. En dynamisk och subjektiv upplevelse. Detta gäller inte bara dansen. Detta gäller i allt vi stöter på genom vår livsresa. Och mångfalden – det finns inga rätt eller fel. De jag möter har andra erfarenheter än jag. Våra förutsättningar ser väldigt olika ut. Sammanhangen skiljer sig åt. Och så kommer det att förbli. Inget sammanhang är det andra likt. En kontext kan föra tankarna till en annan, men aldrig bli en exakt kopia. Dock på sin höjd en déjà vu upplevelse. En igenkänningskänsla av något liknande men det stannar där. Detta eftersom kontexten är beroende av de som formar den. I kontexten skapas normer. En tyst kunskap. De som vistas där har genom sina handlingar satt spår och därmed också skapat en egen kultur för vad som är rätt och riktigt och därmed även fel och helt förkastligt. Det finns något uttjatat i ”Det sitter i väggarna” men dock även en sanning. Så kan det faktiskt vara. Dessa ”väggsitterier” måste vi kontinuerligt föra dialog kring. Vrida och vända på våra normer och egna sanningar. Detta är oerhört viktigt och livsavgörande för en levande, framåtsträvande och lyhörd pedagogisk verksamhet.
I mötet med andra kan vi reflektera, analysera och utveckla vår verksamhet, men aldrig ensam. Berit Lindfeldts verk påminner om grupperingar. Klungor. Gemenskapen, men även utanförskapet. Förskolan är ingen ”enmans show” även om det ibland kan hävdas motsatsen. Det talas om motsträviga kollegor och/eller en ledning som inte lyssnar. Som sagt, ”det sitter i väggarna”. Dock är jag fullkomligt övertygad om att de flesta förändringsarbeten är möjliga att genomföra. Jag upplever att alla människor vill och kan lära. Om inte denna tilltro till de jag möter skulle finnas, vad säger det i så fall om min kunskapssyn tillika människosyn? Jag tror på kunskapsskapande – ett livslångt lärande. Ett utvidgat lärande genom hela livet. Jag tror på barnens kompetenser, deras lust att lära och nyfikna utforskande, varför skulle det inte vara samma lika med en vuxen människa? Vad är skillnaden? När slutar vi vara nyfikna? Jag vågar hävda ingen skillnad alls. Jag vågar också hävda att människan aldrig slutar vara nyfiken och vetgirig. Särskilt inte vid mötet med en entusiasmerande medmänniska. En inspiratör. En möjliggörare. En lyssnare. Det är vad jag kan bli. Det är så jag vill vara. Jag vill vara någon som ser öppningar. Ser processmöjlighet. Jag är en person som lär och utvecklas. Jag är inte färdiglärd – vad behöver jag för att kunna inspirera andra och mig själv? Vad behöver du? Det livslånga lärandet fortsätter.
/Ateljéristan
Ateljéristans mummel 